Just nu när jag skriver detta har SDU ett torgmöte i Malmö. De skulle ha varit på Möllevångstorget, men den provokationen blev för stor för att ens Polisen kände att de skulle kunna garantera deras rätt att sprida sin skit, så istället är de på Värnhemstorget bakom ett av polisen skyddat område (enl §24 i polislagen).
Jag tänkte först skriva något ironiskt om att jag hade velat gå dit och lyssna på dem men att polisen flyttat dem för långt bort och att det skulle vara ett hot mot demokratin eller nån annan sån grej som blivit en klyscha så fort någon tycker något för aggressivt mot SD eller något annat av de partier som befinner sig där borta i fascisthögern.
Men det är inget att skämta om, för deras planer och visioner är fortfarande ett större hot mot demokratin. På riktigt. Oavsett hur mycket de själva jämför sig med medborgarrättsrörelsen i USA.
Istället har jag varit på Malmö Sommarakademi och lyssnat på en paneldebatt mellan de andra partierna som utfrågats av Asylrätt 2014-kampanjen. Som väntat mycket skitsnack. Alla tycker de har en human flyktingpolitik, oavsett hur många tvångsdeportationer som genomförs under deras mandatperioder, oavsett att Migrationsverket ibland har helt olika regler i sina interna texter och i det utåtriktade.
Folkpartisten trodde till och med att REVA hade upphört, för det hade Rikspolischefen sagt till honom. Vilket är intressant när en person jag känner blev stoppad så sent som i torsdags. Som hon beskrev det var det som en scen tagen direkt ur Bekele.
Vänsterpartisten var som väntat den som verkade ha koll på vad han pratade om, medan många av de andra mest sa ord som skulle låta bra.
För den som inte redan förstått det så uttalar jag mig i detta bloginlägg som enskild person och inte som representant för Seriefrämjandet. Precis som min arbetsköpare (även om jag just nu inte har en anställning utan endast jobbar idéellt) är jag också partipolitiskt obunden. Det betyder inte att jag kan blunda för att ett eller möjligen två partier är de enda som då och då säger något vettigt.
Men nog om sånt. Eftersom jag är för desillusionerad, cynisk och lat just idag för att orka gå på en motdemonstration som ändå inte kommer att stoppa några fascister eftersom de skyddas av ett välbeväpnat, organiserat, uniformerat och ofta kriminellt gäng, så skriver jag detta för att kompensera. Och jag gör den nya utgåvan av min senaste bok, Jag & min Pappa & Zlatan tillgänglig en vecka tidigare än planerat.
För Tusen Serier är ett antirasistisk projekt, och boken är en antirasistisk serie. Den visar en annan verklighet än den de flesta i landet är van vid. Den visar också på det stora hyckleri och den självgodhet som ofta får uttryck i det svenska samhället. Om du inte förstår vad jag menar med det så läs boken så kan vi diskutera det sedan.
Nu uppdateras inte nätbokhandlarna direkt, så det tar väl ett par dagar innan den faktiskt går att beställa. Men håll utkik på www.serieaffaren.se eller på nätbokhandlarna. Enda stället där det finns något större antal kvar av första utgåvan är hos www.apartforlag.se…
Nu kanske det här ser ut som att jag utnyttjar antirasismen för att göra reklam för min egen bok, men det är såklart egentligen tvärtom. För vad skulle det vara för vits med att göra serier om man inte hade något viktigt att säga?