Rasism är ett gammalt koncept. Dess nuvarande form har sin grund, åtminstone delvis, i kolonialismen. Små europeiska länder med stora resurser ville ha mer makt över andra delar av världen. De behövde ett sätt att rättfärdiga koloniseringen av (främst) Afrika, Nord- och Sydamerika, så de byggde upp bilden av människorna i andra delar av världen, med andra utseenden, som sämre. Som att de inte riktigt var människor. Nu vet vi såklart bättre, men mycket av de gamla idéerna lever kvar.
Rasism i vardagen handlar ofta om fördomar, förutfattade meningar som lätt borde kunna motsägas men som samtidigt formar vår bild av folket omkring oss och får oss att behandla andra annorlunda beroende på hur de ser ut, hur de pratar, vilka kläder de har, vad de heter. Detta blir ett extra stort problem när det påverkar hur poliser och andra myndighetspersoner, vårdpersonal, socialarbetare med flera utför sig jobb. När fördomar blir praxis blir det ett institutionellt problem som i värsta fall kan kosta liv/frihet, påverka möjligheten till försörjning etc. Rasism på myndighetsnivå handlar också om att Sverige som nation inte tar ansvar för sina handlingar som påverkar andra delar av världen. Krig förs med svenska vapen, svenska företag förstör miljön och suger ut människor i andra länder, och dels låter ”vi” det fortsätta, dels vill Sverige helst inte ta emot flyktingar som på grund av detta kommer hit.
Olika politiska partier använder rasismen för att få makt. Om man målar upp en yttre fiende som man kan ena en stor grupp emot så blir det lättare att styra den gruppen. Nazisterna fick makten i Tyskland genom att hetsa folk mot framförallt judar, andra partier blir stora idag genom att hetsa mot muslimer, romer och andra grupper. Det är samma sak, bara med något olika uttryck och målgrupper, och en del av den fascistiska myten om en forna, föreställt renrasig, storhetstid att bakåtsträva efter.
Det är inte så enkelt att det bara handlar om enstaka grupper som pekas ut som sämre eller att en viss grupp lyfts fram som bättre än alla andra av enstaka personer. Det är ofta gömt i större system och retorik. Det är inte hellerm alltid så lätt att identifiera när det inte alltid sägs rakt ut, åtminstone för den som inte själv är drabbad.
Antirasism är att känna igen lögnerna när nationalister som aldrig brytt sig om kvinnor eller sexuella minoriteter plötsligt börjar prata om kvinnoförtryck eller HBTQ-diskriminering inom andra kulturer för att bygga ett falskt ”vi” mot ”dem”. Vi måste känna igen lögnerna när de som allierar sig med etnonationalister pratar om antisemitism för att försvara folkmord och attackera muslimer. Vi måste stå upp mot lagar som går ut på att utvisa migranter eller upphäva medborgarskap med svepskäl som kriminalitet eller ”bristande vandel”, som försöker avskaffa asylrätten, som vill straffa hela familjer och skuldbelägga folkgrupper för enstaka personers felsteg eller som vill få offentliganställda att ange papperslösa. Vi måste se vart sådana lagar och tendenser leder, för vi har sett det förr och vi kan se det idag, förutsatt att vi inte låter oss förblindas av avhumaniseringen.
Att arbeta antirasistiskt innebär också att behandla alla som individer och inte utefter hur de ser ut eller vilken kultur de kommer ifrån. Det finns personer som gör bra och dåliga saker inom alla folkgrupper, alla religioner, alla kulturer. Att arbeta antirasistiskt kan handla om att påpeka orättvisor. Det kan också gå ut på att hitta vad vi har gemensamt, att skapa förståelse mellan olika grupper, att bygga sammanhang där personer med olika bakgrund möts och kan lära känna varandra. Att lyfta fram de röster som inte så ofta hörs, att skapa ett utrymme för historieberättande ur olika perspektiv.
Det löser inte hela problemet, men det kan vara en början. Ibland börjar stora saker på ett litet sätt.